Utsläppen i världen måste minska ordentligt om klimatmålen ska nås. I stället väntas utsläppen från fossila bränslen öka i år. Bara sju års förbränning återstår innan världens koldioxidbudget för 1,5-gradersgränsen är förbrukad.

Världens koldioxidutsläpp från fossila bränslen väntas öka med 1,1 procent i år, visar Global Carbon Project i sin årliga rapport, som blir ännu en varningslampa för förhandlarna på FN:s pågående klimatmöte i Dubai.

Det kan tyckas lite, men enligt FN:s klimatpanel IPCC måste utsläppen av växthusgaser tvärtom vända nedåt nu om målen i Parisavtalet ska vara inom räckhåll. Minst 43 procent bör utsläppen minska till 2030, jämfört med 2019 års nivå.

Framför allt är det i Kina och Indien som årets ökning sker, enligt rapporten.

I Kina ökar utsläppen med 4 procent, vilket delvis kan förklaras med att pandemirestriktionerna fortfarande påverkade landets utsläpp i fjol.

I Indien väntas utsläppen öka med 8,2 procent, främst på grund av ökad efterfrågan på energi som möts med kolkraft, enligt forskarna.

Inom EU däremot ser utsläppen från kol, olja, gas och cementproduktion ut att minska med 7,4 procent. I USA minskar utsläppen med 3 procent, främst på grund av färre kolkraftverk och billigare naturgas.

Sju år kvar

Samtidigt bedöms utsläppen från den globala flygtrafiken öka kraftigt med motsvarande 28 procent jämfört med i fjol.

Med dagens utsläppsnivåer bedömer forskarna att världens återstående koldioxidbudget räcker i omkring sju år om det ska finnas åtminstone 50 procents chans att nå 1,5-gradersmålet.

De globala koldioxidutsläppen från fossila bränslen är nu 6 procent högre än 2015, året då Parisavtalet förhandlades fram.

Fossila bränslen står för 36,8 miljarder ton av totalt 40,9 miljarder ton koldioxid som beräknas släppas ut i år, enligt rapporten som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Earth System Science Data.

"Klimaträddaren" är åratal bort i Sverige

Kan en del av lösningen vara tekniken som är en av de stora snackisarna under klimatmötet COP28 i Dubai? Den som av vissa beskrivs som en klimaträddare – medan andra ser den som ett sätt för oljejättar att i oförminskad takt fortsätta med klimatskadliga fossila bränslen.

I dag finns 40 anläggningar i världen som suger upp koldioxid innan röken lämnar skorstenen.

I Sverige beskrivs CCS som en viktig pusselbit för att nå klimatmålen och regeringen ser den som en del av framtiden, även om alla är överens om att det är minskade utsläpp som är det viktigaste.

Men det går trögt med tekniken, som går ut på att avskilja koldioxid från utsläppen, transportera bort den och pumpa ned den i underjorden.

"Sverige hamnar efter", säger Fabian Levihn, KTH-docent och chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi.

En genomgång som TT gjort bland de projekt som beviljats bidrag från Energimyndigheten och som kommit längst visar att viljan finns och en massa förberedande och projekterande pågår, men att ingen ännu formellt har fattat ett investeringsbeslut om att faktiskt gå vidare med planerna.

En anledning är den stora ekonomiska osäkerheten. De flesta projekt i Sverige handlar åtminstone delvis om så kallad bio-CCS, där man suger upp koldioxid som bildats av förnybara ämnen.

Regeringen har avsatt 36 miljarder kronor för 2026–2046. Tanken är en omvänd auktion där företag tävlar om att erbjuda störst koldioxidupptag till lägst pris. Men processen har fastnat hos EU-kommissionen och hur lång tid den tar vet ingen.

Klart är att auktionerna försenats till minst nästa år.

"Alla går och väntar på ett godkännande från EU", säger Julia Ahlroth, chef för strategi och omvärldsrelationer på Växjö Energi.

Bolaget planerar att sätta in koldioxidavskiljning på Sandviksverket, som årligen ska fånga in 200 000 ton koldioxid. Projektet är redan försenat, och är i gång tidigast 2028.

Var hamnar koldioxiden?

Ett annat problem är var koldioxiden som avskiljs ska ta vägen. Koldioxiden måste transporteras med båt, tåg, lastbil eller i pipeline, antagligen med slutstation i Norge eller Danmark. De lösningarna finns inte i dag och transportsektorn behöver veta att den kommer att ha någon koldioxid att avskilja. Samtidigt vill ingen satsa på CCS om ingen kan transportera bort koldioxiden.

"Utmaningen är att ingenting är på plats. Så frågan är i vilken ordning man ska sätta i gång, den klassiska "hönan eller ägget". Vem vågar börja med ett investeringsbeslut så att de andra kan gå efter?" säger Ahlroth.

Stockholm Exergi med sitt biokraftvärmeverk i Hjorthagen är antagligen längst fram i landet med planerna på sin bio-CCS-anläggning. Men även här har projektet försenats, från 2026 till tidigast 2027.

Fabian Levihn, forskningschef och docent i industriell ekonomi vid KTH, säger att innan bolaget vågar lägga ett investeringsbeslut väntar man in regelverket kring den omvända auktionen.

"Sverige hamnar efter. Vi låg bland de första, det är bara att konstatera att Danmark redan hunnit genomföra någon typ av upphandling av stöd för negativa utsläpp".

Inte heller stora utsläppare av koldioxid har satt ned foten kring CCS i Sverige. Heidelberg Materials cementfabrik i Slite på Gotland har planer på en sådan som i ett slag skulle kapa Sveriges utsläpp med 4 procent, 1,8 miljoner ton årligen.

Men för att jättesatsningen på 10 miljarder kronor ska sjösättas behöver företaget snabba tillståndsprocesser och även nya elkablar till Gotland i god tid innan anläggningen är i bruk 2030.

"För att vi inte ska bli omsprungna måste man omedelbart ta ett mycket tydligare statligt grepp om den här strukturomvandlingen. Där har svenska beslutsfattare en del att göra", säger vice vd Karin Comstedt Webb

I dag är Svenska kraftnäts prognos för de nya elkablarna 2031. För sent, anser Heidelberg.

"Då går investeringen kanske till något annat land", säger Comstedt Webb.

Fakta: Stora svenska CCS- och bio-CCS-projekt

• Avfallsvärmeverket Spillepeng i Malmö. Skånska avfallsbolaget Sysav vill införa en CCS-anläggning som ska stå klar 2030 och samla in 540 000 ton koldioxid per år. Cirka 40 procent är från fossila källor.
• Massafabriken i Skutskär. Stora Enso inleder inom kort ett pilotprojekt. I full skala kan en miljon ton koldioxid om året sugas upp.
• Fibornaverket i Helsingborg. Öresundskraft planerar en CCS-anläggning som avskiljer 200 000 ton årligen (85 000 ton är fossila), 90 procent av anläggningens utsläpp, tänkt att stå klar 2027.
• Sandviksverket i Växjö. Växjö energi vill årligen fånga in 200 000 ton koldioxid. Projektet är redan försenat, och är i gång tidigast 2028.
• Värtaverket i Stockholm. Stockholm Exergi ska tidigast 2027 suga ut 800 000 ton koldioxid från el- och fjärrvärmeanläggningen i Hjorthagen i Stockholm.
• Igelstaverket i Södertälje. Söderenergi vill ha en CCS-anläggning i bruk vid bioeldade kraftvärmeverket Igelsta senast 2030 med kapacitet på 500 000 ton.
•  Slite på Gotland. Sveriges största CCS-projekt står Heidelberg Materials (tidigare Cementa) för. Hela 2 miljoner ton koldioxid ska samlas upp årligen från 2030.

Listan bygger främst på de projekt som fått bidrag av Energimyndigheten i pilotstadiet, alternativt där myndigheten finansierat fortsättningsstudier.