Joakim Paasikivi, överstelöjtnant och lärare i militärstrategi vid Försvarshögskolan, påpekar att kriget nu i dagarna både fyller ett halvår och samtidigt åtta och ett halvt år: Rysslands ursprungliga invasion av östra Ukraina inleddes den 20 februari 2014.

Det som tog vid den 24 februari i år var en kraftig upptrappning, uppenbarligen för att chocka grannlandet till underkastelse.

"Där tror jag att den ryska planen var som Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Kabul 1979", säger Paasikivi, syftande på dåtidens sovjetiska militära aktioner.

"Det vill säga ett snabbt maktövertagande med specialförband och underrättelseoperationer, som tar statsledningen och ersätter den".

Men det byggde alltså på att den ukrainska försvarsviljan skulle överrumplas och kollapsa.

"Den här motståndskraften som Ukraina lyckades uppvisa trodde ju bevisligen Ryssland inte skulle existera", säger Jonas Kjellén, militäranalytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

"Ryssland antydde att man skulle kunna ta Kiev snabbt".

Och grunden till den motståndsstyrkan lade Volodymyr Zelenskyj med sina beslut under storinvasionens allra första dagar i vintras, menar Paasikivi.

USA erbjöd då Ukrainas president hjälp att flytta statsledningen till det säkrare Lviv, nära gränsen till EU, eller till och med till Polens huvudstad Warszawa.

"Det vore en vettig idé ifall Kiev skulle riskera att falla. Men hans replik blev: 'I don't need a ride, I need ammunition'. Den satte tonen", säger Paasikivi.

När Zelenskyj sedan också började med dagliga videotal – ofta inspelade på öppen gata i Kiev, trots farorna – etablerades bilden av ett orubbligt Ukraina.

"Den, så att säga, figuren har gjort att han gått från impopulär president till oerhört populär krigsledare", säger Paasikivi.

Kjellén menar också att den ukrainska uthållighet som Zelenskyj väckte på sätt och vis grundlades av Ryssland under krigets tidigare åtta år.

"Från det att Ryssland attackerade Ukraina 2014, Krim och Donbass, har något slags ukrainsk självmedvetenhet och nationalkänsla väckts snarare än någonting annat".

"Det är något som Ryssland och många bedömare, även jag, underskattade", säger Kjellén.

Trots detta lyckades Ryssland tidigare i år – med hjälp av sitt stora militära övertag – komma upp i, som mest, sammanlagt 25 erövrade procent av Ukrainas territorium. Men ungefär en femtedel av det förlorades igen. Och nu krigas det om allt mindre områden.

"De senaste två månaderna har man tagit ytterligare 0,5 procent av Ukraina", förklarar Paasikivi.

Det gör att kriget står relativt stilla för tillfället, trots florerande uppgifter om planerade offensiver innan vintern kommer och försvårar framryckningar.

"Både den ryska sidan och den ukrainska sidan, i viss mån, slickar sina sår, man står och känner på varandra, säger Kjellén".

"Inga större offensiver sker just nu".

Ingendera sidan verkar ha tillräckligt med sparade resurser att sätta in för något sådant. Ryssland har fortfarande förråd att plocka ur, men att producera ny militär materiel "har man inte förmåga till", enligt Paasikivi.

"Så det vi ser i Ukraina nu är en rysk engångsarmé".

Men även för att välta en sådan behöver Ukraina både tid att samla kraft och fortsatt massivt stöd från omvärlden – ett stöd som kan komma att vackla i ett Europa som framåt vintern fortsatt skriker efter ryska fossila bränslen.

Det scenariot gör att Ryssland kan tänkas bida sin tid, enligt Paasikivi.

"Jag tror att den ryska strategin nu är att slåss tillräckligt för att skapa problem, och få det till i värsta fall en frusen konflikt med i princip samma frontlinjer som vi har".